För ett tag sen var det en av "mina" vårdtagare på jobbet som gick bort, hade inte varit hos henne så mycket men på nåt plan slog det ändå till i hjärtat.

 

Igår hade ytterligare en gått bort. Henne hade jag mer "kontakt" med och hade varit hos henne mycket. Jag märkte en tydlig försämring i hennes beteende men trodde aldrig att det skulle gå så fort.

 

Jag kan inte riktigt inse att dom är döda. Jag tycker att jag, trots att det är jobb, borde reagera mer än vad jag gör. När jag fick beskedet var det bara "oj, okey"... Konstig reaktion.

 

 

Farfar ♥ gick bort för ett litet tag sen. 20 juni för att vara exakt. Under hans sjukdom har jag knappt träffat honom och jag har inte heller reagerat nämnvärt på olika besked. Förutom då jag vid två tillfällen störtlipat och inte fått stopp när jag har varit ensam.

Det samma gäller när samtalet kom att han hade dött. 1 minut av tårar för att sedan återgå till jobbet. Begravningen var likadan, trots att jag var ledsen så grät jag knappt. Det kändes jättekonstigt att inte gråta i ett rum fullt av tårar.

Det är väl helt enkelt så att vi alla reagerar olika och jag får nog mina små utbrott istället för att grina mest hela tiden...