Efter en stund ensam igår kom känslorna ikapp. Det kändes bra att ta en sväng på torget, ensam, utan barnvagn. Med Therese. Men när jag sedan var ensam kom allt. En stund ensam hemma resulterade i mascarafläckar på kudden. Den såkallade tredagars gråten kommer kanske nu, tre månader senare.
Sömnbristen gör alla känslor så mycket starkare. Ensamheten gör det inte bättre. Det är svårt att känna sig som en bra mamma, som en värdig mamma när jag är så trött och ledsen.


Imorse vaknade jag med lite ny kraft. Freja somnade själv i sin säng igår och har sovit större delen av natten där. Hon har fått komma till vår säng ett par gånger då nappen inte räckt för mat. Vore det inte så kallt hade jag satt mig med henne i fotöljen och sen lagt henne igen, i sin egen säng men det är kallt. Det är så kallt att jag inte vill ta av täcket men hade vi det varmare i rummet vore det olidligt...

Jag kanske skulle åka in till stan idag. Kolla runt lite. Men om jag bryter ihop igen? I stan? Finns där någonstans jag kan amma? Vet inte om det någonsin blev nåt av det där att man inte skulle få amma in public... Hur som helst så har jag tröttnat på Frölunda Torg, är ju där mer eller mindre varje dag. Och hemma kan jag inte vara mer. Jag kommer bli galen om jag måste sitta här dag ut och dag in. Tyvärr är det ju så att jag inte får något gjort här hemma just nu, Freja är fortfarande för liten för att uppskatta när mamma bakar och grejjar. Hon vill helst gosa ninen och ligga på skötbordet den ungen :)

Min vackra vackra flicka!