Det har kanske gått fem eller sex år nu. Jag tänker fortfarande på det varje dag, jag gråter fortfarande. Jag kan fortfarande känna rädslan som jag kände då. När jag sprang och inte kunde andas. När du skrek...
Jag har försökt komma över det. Tror inte man kan komma över sånt, speciellt inte om man aldrig kan prata om det.

Nu är jag rädd igen. Inte för min skull utan för dom andra. Är det värt det? Tycker du verkligen att det är värt att förstöra ditt och deras liv?

Nu kommer tårarna igen. Jag har tappat respekten, tilliten och kärleken för länge sen, det gjorde jag den kvällen. Få inte dom andra att göra det också.

---