Imorse vaknade jag med panik. I drömmen var Ozcar otrogen, inte bara en kyss utan han var verkligen kär. Hans ögon strålade av kärlek till en blond tjej. Jag minns hennes ansikte. Värsta drömmen på länge måste jag säga, fy vad hemskt det var och det kändes så äkta.


Har tänkt lite idag, på att jag är så obrydd. Det spelar ingen roll om någon gnäller över en förkylning eller är orolig över ett nålstick från en begagnad diabetes-nål, jag bryr mig helt enkelt inte.
I hela livet lyssnar man på folks gnäll och försöker råda och trösta, till vilken nytta?? Det hade ju varit skillnad om det faktiskt hade hjälpt men det gör det ju inte.
Det spelar ingen roll hur många gånger man vart förkyld, det är alltid lika jobbigt ändå.
Ja, jag gnäller jag med men försöker att inte göra det så mycket.
Under en period jobbade jag nästan 13 timmar om dagen i 1,5 månads tid och jag var så fruktansvärt trött. Tror fortfarande inte att jag har återhämtat mig riktigt. Orkar inte laga mat, duscha, städa, tvätta eller träffa vänner. Jag orkar ingenting.
Men så ser man då folk som jobbar inte ens 8 timmar om dagen som klagar och gnäller och det är så synd om dom.
Jag bara undrar varför? Varför vi är så besatta av att vara trötta och må dåligt... Varför måste man vara sjuk eller skada sig för att få uppmärksamhet.